Vardag

Hur beter vi oss egentligen? // How do we really act?

 

Vi har en parallell värld med den äkta världen. Vi har skapat en värld full av illusioner. Här visar vi oss själva, liten del av vårt privata liv. Och då menar jag kanske 1 % av vårt faktiska liv. Vi vill visa vår bästa sida såklart. Vem vill inte det. Det gör jag också med bilder som inspirerar och är vackra att titta på. Ibland så kan jag uppleva att vi blir sammansvetsade. Att vi håller ihop som människor. Det gör vi när vi vill stötta olika organisationer, när något hemskt händer i världen så ska bilder upp om detta. Det skickas iväg insamlingar på facebook för att hjälpa människor. Detta är ju helt fantastiskt att vi har kommit så långt, att kunna nå ut till varandra ännu mer. Att faktiskt hjälpa varandra. Men varför bara när det är dåligt?

Men vi stöttar inte varandra på det där äkta sättet. Vi vill helst inte att hen ska lyckas med något egentligen. Vi vill se vår egna framgång först för att sedan kunna uppmuntra om ens då. Varför slår vi på varandra fortfarande? Vi ger sken av att vi är ödmjuka till vår värld men är vi det?

Sociala medier är positivt ur en synvinkel men förödande i ett annat. Vi pratar mer och mer om psykisk ohälsa. Kan det bero på att vi jämför oss själva med vad vännen på facebook har och inte jag? Kan det bero på vackra instagram konto med fler följare som stressar upp oss? Har vi någon självdistans till denna värld? Och varför inte bara följa någon om man tycker om den personens bilder istället för att smygfölja? Jag förstår att detta är ett i-landsproblem. Vi i västvärlden har för mycket att vi idag inte kan hantera det. Vi vet varken ut eller in. Vi blir elaka på grund av vårt ego.

Jag upptäcker att plötligt börjar någon följa mig och jag blir glad. Jag tänker att denna person genuint vill följa mig. Men plötsligt så ser jag att denna person bara vill ha nya följare. Så hen avföljer sen om man börjar följa eller inte. Hör ni hur sjukt detta låter? Jag sätter en taktik för att lyckas. Hur konstigt är inte detta? Det är själva tanken på att man gör allt för att uppnå framgång. Men till vilket pris? Är vi alla slavar under detta? Bara en tanke.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *